So long and thanks for all the kurbits

kurbits-supernova

Midsommaren 1985 var jag nästan sex år och mina föräldrar tog mig med till Dalarna för första gången, för att kika på byn vi skulle flytta till. Jag har två tydliga minnen från resan.

Det första minnet är att det överallt sprang barn i folkdräkt och jag hatade det. Det fanns inget rimligt skäl för barn att klä sig så stolligt, så jag antog att det rörde sig om någon sorts klädestvång för barn. Alla verkade dessutom ha roligt och dela någon sorts gemenskap jag inte förstod.

Det andra minnet är att jag såg en Citroen CX Break och noterade att den bakre vindrutetorkaren är fäst i överkant av bakluckan. Eftersom bilar var ett språk jag förstod och mina föräldrar körde varsin Citroen GS,  klamrade jag mig fast vid att jag tack vare den där CX’en kanske hade något gemensamt med dalfolket.

Citroen CX break från https://www.flickr.com/photos/mauboi/

Nånstans runt januari 1986 flyttade vi till Svärdsjö utanför Falun, och det visade sig ju att folk inte alls hade folkdräkt. Däremot lät min östgötska förunderligt konstigt, och att mina föräldrar kom från Stockholm var typiskt misstänkt. Att växa upp i Dalarna var inte alls särskilt traumatisk utan tvärtom riktigt trevligt. Speciellt högstadiet var fantastiskt.

Men jag har alltid känt mig som en gäst i dalmasland. Jag har inte släkt i förton generationer, nån släktgård, fyrmänningar (vad ÄR det ens?) eller nån som helst relation med Dalarna, förutom den jag försökt skapa själv. Inte ens mina föräldrar bor kvar. Jag HATAR dessutom längskidor och bandy och har svårt att förstå manligt kodad lagsport överhuvudtaget, och tycker fiske är supertråkigt.

Jag har brottats med min inställning till Dalarna och den väldigt starka bild lokalbefolkningen och vissa utifrån har. Jag tror, att eftersom jag aldrig känt mig inkluderad har min inställning istället blivit att ta avstånd från det traditionella. Länge försökte jag förändra genom att delta. Jag har bildat familj, engagerat mig i byalag och intresseföreningar. Drivit kampanjer, stöttat initiativ och härjat på alla möjliga vis. Men varje gång faller det på att det bor för lite folk på för stor yta för att något ska lyfta på riktigt.

Jag är ledsen, men för mig som kurbitsintolerant är Dalarna likt många andra delar av Sverige. Jävligt mycket barrskog och en glesbefolkad landsbygd i dödsryckningar med på tok för mycket varghatare för min smak.

Det gäller att passa den breda lokalbefolkningen eller vända sig utåt, oftast till världen nedanför dalälven. Då är dalahästarna, kurbitsen, historien och extrem almogeporr såklart styrkor som skiljer Dalarna från många andra regioner i landet. Men personligen fastnar inte de historiska attributen. Till mig säger de snarare att för några hundra år sen, då var vi nytänkande och hittade på helt sjuka grejer, men sen fick det vara bra. Nu är vi nöjda. Jag är ledsen, men för mig som kurbitsintolerant är Dalarna likt många andra delar av Sverige. Jävligt mycket barrskog och en glesbefolkad landsbygd i dödsryckningar med på tok för mycket varghatare för min smak.

Precis som överallt på jorden finns det vackra och trevliga platser även i Dalarna. Jag har stor respekt för det jag fått och de som fortsätter göra galna saker och känner sig hemma och stolta över bygden. Därför väljer jag att sluta gnälla och flytta på mig.

Ajöss och tack för kurbitsen!

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *