Den vilda jakten på avdelning 45

jakten-på-avd45

Landstinget behöver fler interaktionsdesigners

Adde slog sönder sin ena framtand mot en sten för ett par år sedan. Tanden har trots tandläkarnas alla försök ställt till med trubbel och dragit till sig infektioner. Till slut bestämdes att tanden skulle opereras. Dock inte hos tandläkaren utan på lasarettet, avdelning 45 närmare bestämt. Vi ska invänta ytterligare information.

Landstinget Dalarna skickar förnämliga sms med all tänkbar information, som tid och plats. Tyvärr slank fel plats med i sms’et. Det hävdades att vi skulle till tandvården, och inte alls avdelning 45 som vi ju snappat upp tidigare. Det här visade sig vara ett riktigt lyckofel för att äventyret skulle sluta väl
(Dessutom får det bara plats ett nummer i sms-informations-funktionen, vilket gör den optimal för borttappande av information mellan separerade föräldrar. Den här gången fungerade dock förälder-till-förälder kommunikationen.)

Men nog om det. Nu tänker jag berätta om vår användarupplevelse från interaktionen med falu lasaretts design.

I entrén till Falu Lasarett är en stor och tydlig tavla placerad mitt på golvet. Helt omöjlig att ungå. Den innehåller information om alla avdelningar och vilka hissar och korridorer som tar dig dit du vill. Avdelningarnas nummer verkar dock mest slumpmässigt angivna. En 38 här, en 54 där. Vi hittar ingen 45.
Vi ser tavlan och tror vi förstår dess syfte. Vi går dit för att i detalj ta reda på var vi ska. Vi känner oss lugna och säkra

Användarna (i det här fallet jag och min nervöse son) behöver alltså veta vad avdelningen heter för att hitta rätt väg.
Eftersom vi inte har kunskap om avdelningens namn känner vi oss okunniga, som om vi inte förberett oss tillräckligt.

Med den förkunskap vi har från det felaktiga sms’et antar vi att rätt avdelning har med tänder och tandvård att göra. Vi hittar en avdelning som kallas något i stil med “sjukhustandvård” och går dit.
Vi provar oss fram. Det här får oss att känna oss osäkra

Det visar sig vara någon annan avdelning än 45. Personalen ursäktar med att det är lätt att missa avdelningsnumret. Det är alltså vi som misslyckats med interaktionen med sjukhusets gränsnitt.
Vi känner oss misslyckade, osäkra och stressade.

Efter några misslyckade vägvisningsförsök tar personalen på avdelningen som inte var 45 med oss en bakväg genom några andra avdelningar. Till slut hamnar vi i en hisshall.
Vi känner oss räddade och får förtroende för personalens geografiska kunskap.

Vid hissens namn finns en lista med avdelningar och där står 45 med stora jättetydliga siffror.
Vi känner oss nöjda och lyckade men vilsna.

Hissens gränsnitt fungerade som förväntat, men den hade en överdrivet neutral kvinnoröst som ekade på ett instängt vis.
Vi förstod, men kände lågt förtroende för den ekande kvinnohissen

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *